Kan inte låta bli att filosofera med mig själv och fundera på vad som gjort att det blivit så fel. När ungdomar helt plötsligt har knivar med sig på stan och en del letar bråk för att få slåss samtidigt som det visar sig att polis och andra ungdomar känner till detta, men för övriga invånare är det näst intill okänt.
Röster höjs efter det mycket tragiska knivdråpet och oprovocerad misshandel vid korvkiosk i Lidköping efter mer poliser.
Är det just det som är felet??? Dvs vi har byggt upp ett socialt trygghets samhälle som går ut på att vuxna skall ha rätt till barnomsorg för att kunna arbeta, äldre skall ha rätt till åldervård så att barn,släkt och äldre skall känna trygghet osv.
Var tar närheten och vårt eget ansvar för närstående vägen? Inget att undra på att vi får en del unga som känner sig otrygga och vilsna. Har lyssnat på flera stycken unga och äldre som hamnat snett och de har alla nämnt att de inte haft någon som sagt stopp och satt ramar. Samhället kan inte sätta stopp på samma sätt som en förälder kan. Man kan inte känna samma empatiska ansvar mot en förvaltning, förskola osv som man kan göra mot en förälder som ställt upp på en och som man inte vill svika.
Är det så att vi säljer bort vårt medmänskliga ansvar genom att bygga upp ett socialt trygghetssystem och blir det fel så ropar vi på mer social trygghet i form av tex mer poliser. Var är vårt personliga ansvar mer än att betala skatt.
